Tankar efter en tankfylld jul..

Alla vill vi gott men vad händer när vi gör så gott så att vi gör andra ont.. att vara så medberoende så att vi skyddar andra människor.. i ur och skur. När man har stått brevid en människa som man älskar som behandlar sig själv och sin omgivning illa pga missbruk så ligger det nära till hands att vi skyddar personen och därmed oss själva från konflikt. Jag var konflikträdd i många år. Mina föräldrars missbruk blev min värld och jag ville rädda dem. Jag tog en roll som inte var min och där startade mitt medberoende. Det startar för att man älskar någon, för att man vill väl.

Jag levde länge som medberoende och gör det av och till idag också. Jag tror att det alltid sitter kvar och att risken att temporärt falla tillbaka i fällan finns konstant. Att älska någon så mycket att man skyddar personen från personlig utveckling och samtidigt inte låter personen ta ansvar för sina egna handlingar är medberoendeskap.

Vi är där med en verktygslåda och hamrar och spikar när vi egentligen inte skulle tillhandahålla verktygen alls. Vi ger ursäkter för någon annans beteende och med det låter alltsammans fortgå. De vi skadar är oss själva och de vi älskar.  Vi blir upptagna av missbrukarens missbruk och mående och lever genom dem. Allt de gör och står för påverkar oss. Att inte vara konsekvent och sätta gränser gentemot dem vi älskar sänder ut ett godkännande om att det är ok att bete sig ur som helst. Hur ska en person som är i ett missbruk hitta ut om vi ej säger ifrån och sätter gränser. Vi själper personen och tar med personen längre in i missbrukets värld genom att gynna missbruket.

Jag ursäktade ofta mina föräldrars beteende, hjälpte till med pengar eller skjuts när mamma hade köpt sprit för alla sina pengar eller supit bort plånboken eller stod i skulder för hyresvärden. Jag trodde att jag gjorde rätt men det gjorde så att hon kunde upprätthålla sitt missbruk och att veta att jag ställde upp i ur och skur. Det stjälpte. Jag ursäktade och städade efter mina föräldrars fester. Jag hämtade på psyket och avgiftning. Lånade ut pengar på nytt och tolererade många onyktra samtal till mig sena nätter. Jag var rädd, rädd för att förlora henne. Men jag hade ju redan förlorat, vi hjälper inte genom att offra oss själva utan genom att sätta gränser. Endast då och med kärlek så kan en person som mår dåligt hjälpa sig själv. Att stötta men inte bära. Hjälp till självhjälp.

Idag ser det annorlunda ut. Jag vägrar att vara en pusselbit i ett destruktivt beteende. Jag vill skapa välmående och använda mig av den hjälp som vi har i samhället. Att belöna och förstärka det välmående och det friska, de bra valen. Vad hade hänt om det i personalen på behandlingshem bara arbetade människor med medberoendeproblematik, hade någon någonsin blivit nykter och välmående igen?

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Martyr och fixarflickan i mig får vila nu...

Mitt liv har förändrats många gånger. Fram tills nu har livet krävt av mig att alltid stå givakt. Att ta hand om , ordna upp kaos, vara den som finns för andra, att vara en prestation, en maskin. Alltid har min beredskap och min personlighet bestått utav av att prestera, när man presterar så är det också svårt att vara i känslan- där blev jag kvar fram till nu. För mig har det varit en överlevnad att inte vara i min känsla mer än korta sekvenser. Jag hade ej klarat mig annars.

Idag ser mitt liv annorlunda ut och livet är inte längre bara kaos och en ständig kamp.

Att visa att jag kan något och att ta hand om andra har alltid tidigare gett mitt liv en betydelse. Jag önskade att någon skulle se mig och genom min prestation så var jag iallafall bra på något vis, fyllde någon slags funktion.

Jag träffade en underbar man för en tid sedan. Han har fått mig att se mig själv på riktigt för första gången i mitt liv. Han får mig att känna mig värdefull för den jag är och inte enkom för min prestation. Han ser mig. Det är svårt och underbart på samma gång. När jag för första gången på riktigt kände att jag inte är min prestation så skapade det en enorm rädsla. Vem var jag utan prestationen. Kan någon tycka om mig då, när jag inte gör något, jag bara är...kan jag tycka om mig själv då...

Jag förstod att den lilla, sårade martyr -och fixarflickan i mig fortfarande levde kvar och inte lämnde plats för mig att njuta av livet på riktigt. Jag har alltid känt mig rastlös i själen och ständig stress över att slappna av. Att slappna av tog mig nära känslorna i mig själv. Andras känslor har aldrig varit svårt för mig.

Jag tog stress i stjälen för enkel rastlöshet. Rastlösa kan ju alla vara. Jag förvandlade även det som skulle få mig avslappnad till en prestation. tex att måla, ta en promenad. Jag förstår idag att jag har levt i stress ända sen jag var en liten tjej. Martyr -och fixartjejen har varit bra att ha men nu är det dags för min riktiga sida att träda fram. Att bara få vara den jag är i själen. Inte den person som jag så länge har tvingats till att vara för att överleva. Det kommer inte leda till att jag slutar att göra bra saker utan att jag är bra som jag är. Det blir en daglig kamp i mig att låta mitt riktiga jag få ta plats.

Jag ser idag en mening med min sjukdom som jag annars bara har förbannat. Utan sjukdomen så hade jag aldrig fått se en skymt av den person jag egentligen är. När jag är i rollen: martyr och fixartjejen så gör det mig sjuk och kroppen och huvudet orkar inte med. Detta blir ett evigt ekorrhjul. Värken i sin tur leder till mer stress. 

Jag vill tacka den starka lilla tjejen som kämpat så, och för alla de åren som hon har behövts. Hon har räddat mitt liv gång på gång.  Och nu vill jag låta henne vila, att få en lång, lång skön semester. Det är inte krig och kaos längre.

Vem är jag då på riktigt... jag har sett glimtar och snart skiner solen på hela mig.

Små ting är livet

Jag älskar små ting i livet, det enkla. Att ta en promenad på en stig bland ängarna när solen håller på att gå ner, när vetet lyser som guld. Att ligga på en klippa när vinden smeker kroppen så huden knottrar sig. Att se människor le så att ögonen ler. Det får mig att älska livet. Varför pratar vi så sällan om allt det vackra. Det som finns runt omkring oss. Varför springer vi förbi...Varför strävar vi oftast mot mer, större, bättre...

Många gånger har jag funderat på vart drivkraft till livet kommer ifrån, hur drivkraft skapas. Jag har vridit och vänt på min egen historia. Vad det var som gjorde att jag ville fortsätta leva de tillfällen då det inte var ett självklart beslut. En anledning för mig var att kunna påverka och att få förändra någon annan människas liv till det bättre. Att få ge lycka. Att få dela lycka, att göra skillnad.

Att få vara någon annan människas lycka...

Jag var nyfiken och ville få vara med om bra händelser och att få skapa egna fina händelser tillsammans med och för andra. De tillfällen idag som jag känner mig rastlös på livet så kommer känslan nästan alltid från att jag inte har fått utlopp för min kärlek, min kreativitet eller mitt driv.  

Jag har funderat mycket på vad lycka egentligen är. Jag tror att man kan skapa sin egen lycka genom att fokusera på det som är bra och att hitta drivkraften som det ger. Lycka sitter i tanken. Det är lättare att förändra med ett leende.

I min resa har förebilder spelat en mycket stor roll. Sybolik, för att finna styrka i mig själv. Jag kände mig inte stark. Symbolerna ger mig mod, mod att vara den jag vill vara.

 Vad ger dig mod att vara den du vill vara...

 

 

Balans...

För att klara av att ha balans i livet så brukar jag tänka på mitt liv som en våg. Under merparten av mitt liv har den ena skålen varit överfylld och gjort det omöjligt för mig att må bra någon längre tid. Jag tillät den ena skålen att bli för tung. Det var mitt ansvar att fylla på den, men jag visste inte hur jag skulle göra. Jag tillät människor att göra mig illa och jag gjorde mig själv illa. Jag förstår idag vikten av att fylla på dem så de väger jämt. Det är svårt och jag lyckas inte alltid. Jag tror att för att ge kärlek och energi så måste man tillåta sig själv att få vara värdefull. Det gjorde aldrig jag.

Jag tror att man kan styra sina tankar så att livet blir lättare när det är tungt och  känner längtan efter människor man håller i sitt hjärta. Jag försöker tänka på människor som är långt ifrån mig med en positiv känsla och med värme istället för med känslan av att jag är ensam, då känns det på något vis som om de är nära iallafall. Jag bär dem med mig i mitt hjärta och de är med mig, alltid.

Jag hade en nalle när jag var liten. Han var min vän och trygghet. Jag tog honom med överallt när jag skulle någonstans. han satt på min pakethållare på min lilla blå cykel, låg hos mig i min säng och höll mig trygg. Materiella ting har för mig aldrig haft särskillt stort värde förutom de ting som är kopplade till min trygghet. Mammas rensande hemma när hon mådde dåligt ruckade på den lilla trygghet jag hade. Hon gjorde sig av med mina saker. Det som då var min enda trygghet.

När jag fick en egen bostad så blev det min borg. Där kände jag mig trygg. Jag längtade så efter trygghet att jag länge inte förstod att det stod för att jag inte var trygg i mig själv. Jag tror att om man är tillräckligt trygg i sig själv så kan man vara var som helst i världen och ändå känna sig trygg inom sig. Jag fick uppleva detta när jag reste i Indien och i Thailand. Jag kände eufori. Jag älskade att resa med endast en ryggsäck på ryggen och mina vänner. Jag var trygg. Trygg i mig själv och trygg med dem. Det är en häftig känsla att få uppleva när man större delen av sitt liv har varit och burit på oro. Jag hade alltid tidigare en tvivlan på att jag skulle klara av saker jag tog mig an.

Jag har tackat nej till många många chanser att utvecklas eftersom jag inte har haft tillräcklig tro på mig själv. Jag vågade inte kliva ur min otrygga trygghetszon. Den var ju det enda som var beständigt i mitt liv. Inte ens när människor som stod mig nära trodde på mig så gjorde jag själv det. Jag tackade nej till massor av roliga händelser bla anställningar. Jag vågade inte gå dit, byta miljö. Jag var rädd att inte vara tillräcklig. Idag vet jag vad jag klarar.

Jag ser tillbaka och undrar hur jag kunde tvivla på att jag skulle klara av att ta mig an utmaningar och att ta hand om mig själv. Jag hade ju gjort det hela livet. Det svåra för mig var det som var okänt, nytt och positivt. Undan för undan när jag vågade ta små små kliv utanför min trygghetszon så blev jag säkrare i mitt trevande.

Jag tror på något vis att det som är meningen att det ska ske, det kommer att ske. Jag tror att man i livets olika skeden träffar människor som det är meningen att man ska träffa. Ödet...finns det... Kanske är det tillfälligheter eller så ser man klarare och klarare och drar till sig människor som får en att utvecklas, fyller på en med kärlek och tro på livets underbara ting.

Vad vore livet utan kärlek

 

 

En stjärna på min himmel...

     

 

 På min himmel lyser du starkt

Vacker och bländande

Så nära men så lång ifrån

Får mig att vilja vara där

Låt dig få skina likt den stjärna du är

Låt mig få skina likt den stjärna jag är

Låt oss få blända tillsammans

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg