Mitt liv har förändrats många gånger. Fram tills nu har livet krävt av mig att alltid stå givakt. Att ta hand om , ordna upp kaos, vara den som finns för andra, att vara en prestation, en maskin. Alltid har min beredskap och min personlighet bestått utav av att prestera, när man presterar så är det också svårt att vara i känslan- där blev jag kvar fram till nu. För mig har det varit en överlevnad att inte vara i min känsla mer än korta sekvenser. Jag hade ej klarat mig annars.

Idag ser mitt liv annorlunda ut och livet är inte längre bara kaos och en ständig kamp.

Att visa att jag kan något och att ta hand om andra har alltid tidigare gett mitt liv en betydelse. Jag önskade att någon skulle se mig och genom min prestation så var jag iallafall bra på något vis, fyllde någon slags funktion.

Jag träffade en underbar man för en tid sedan. Han har fått mig att se mig själv på riktigt för första gången i mitt liv. Han får mig att känna mig värdefull för den jag är och inte enkom för min prestation. Han ser mig. Det är svårt och underbart på samma gång. När jag för första gången på riktigt kände att jag inte är min prestation så skapade det en enorm rädsla. Vem var jag utan prestationen. Kan någon tycka om mig då, när jag inte gör något, jag bara är...kan jag tycka om mig själv då...

Jag förstod att den lilla, sårade martyr -och fixarflickan i mig fortfarande levde kvar och inte lämnde plats för mig att njuta av livet på riktigt. Jag har alltid känt mig rastlös i själen och ständig stress över att slappna av. Att slappna av tog mig nära känslorna i mig själv. Andras känslor har aldrig varit svårt för mig.

Jag tog stress i stjälen för enkel rastlöshet. Rastlösa kan ju alla vara. Jag förvandlade även det som skulle få mig avslappnad till en prestation. tex att måla, ta en promenad. Jag förstår idag att jag har levt i stress ända sen jag var en liten tjej. Martyr -och fixartjejen har varit bra att ha men nu är det dags för min riktiga sida att träda fram. Att bara få vara den jag är i själen. Inte den person som jag så länge har tvingats till att vara för att överleva. Det kommer inte leda till att jag slutar att göra bra saker utan att jag är bra som jag är. Det blir en daglig kamp i mig att låta mitt riktiga jag få ta plats.

Jag ser idag en mening med min sjukdom som jag annars bara har förbannat. Utan sjukdomen så hade jag aldrig fått se en skymt av den person jag egentligen är. När jag är i rollen: martyr och fixartjejen så gör det mig sjuk och kroppen och huvudet orkar inte med. Detta blir ett evigt ekorrhjul. Värken i sin tur leder till mer stress. 

Jag vill tacka den starka lilla tjejen som kämpat så, och för alla de åren som hon har behövts. Hon har räddat mitt liv gång på gång.  Och nu vill jag låta henne vila, att få en lång, lång skön semester. Det är inte krig och kaos längre.

Vem är jag då på riktigt... jag har sett glimtar och snart skiner solen på hela mig.