Alla vill vi gott men vad händer när vi gör så gott så att vi gör andra ont.. att vara så medberoende så att vi skyddar andra människor.. i ur och skur. När man har stått brevid en människa som man älskar som behandlar sig själv och sin omgivning illa pga missbruk så ligger det nära till hands att vi skyddar personen och därmed oss själva från konflikt. Jag var konflikträdd i många år. Mina föräldrars missbruk blev min värld och jag ville rädda dem. Jag tog en roll som inte var min och där startade mitt medberoende. Det startar för att man älskar någon, för att man vill väl.

Jag levde länge som medberoende och gör det av och till idag också. Jag tror att det alltid sitter kvar och att risken att temporärt falla tillbaka i fällan finns konstant. Att älska någon så mycket att man skyddar personen från personlig utveckling och samtidigt inte låter personen ta ansvar för sina egna handlingar är medberoendeskap.

Vi är där med en verktygslåda och hamrar och spikar när vi egentligen inte skulle tillhandahålla verktygen alls. Vi ger ursäkter för någon annans beteende och med det låter alltsammans fortgå. De vi skadar är oss själva och de vi älskar.  Vi blir upptagna av missbrukarens missbruk och mående och lever genom dem. Allt de gör och står för påverkar oss. Att inte vara konsekvent och sätta gränser gentemot dem vi älskar sänder ut ett godkännande om att det är ok att bete sig ur som helst. Hur ska en person som är i ett missbruk hitta ut om vi ej säger ifrån och sätter gränser. Vi själper personen och tar med personen längre in i missbrukets värld genom att gynna missbruket.

Jag ursäktade ofta mina föräldrars beteende, hjälpte till med pengar eller skjuts när mamma hade köpt sprit för alla sina pengar eller supit bort plånboken eller stod i skulder för hyresvärden. Jag trodde att jag gjorde rätt men det gjorde så att hon kunde upprätthålla sitt missbruk och att veta att jag ställde upp i ur och skur. Det stjälpte. Jag ursäktade och städade efter mina föräldrars fester. Jag hämtade på psyket och avgiftning. Lånade ut pengar på nytt och tolererade många onyktra samtal till mig sena nätter. Jag var rädd, rädd för att förlora henne. Men jag hade ju redan förlorat, vi hjälper inte genom att offra oss själva utan genom att sätta gränser. Endast då och med kärlek så kan en person som mår dåligt hjälpa sig själv. Att stötta men inte bära. Hjälp till självhjälp.

Idag ser det annorlunda ut. Jag vägrar att vara en pusselbit i ett destruktivt beteende. Jag vill skapa välmående och använda mig av den hjälp som vi har i samhället. Att belöna och förstärka det välmående och det friska, de bra valen. Vad hade hänt om det i personalen på behandlingshem bara arbetade människor med medberoendeproblematik, hade någon någonsin blivit nykter och välmående igen?