För att klara av att ha balans i livet så brukar jag tänka på mitt liv som en våg. Under merparten av mitt liv har den ena skålen varit överfylld och gjort det omöjligt för mig att må bra någon längre tid. Jag tillät den ena skålen att bli för tung. Det var mitt ansvar att fylla på den, men jag visste inte hur jag skulle göra. Jag tillät människor att göra mig illa och jag gjorde mig själv illa. Jag förstår idag vikten av att fylla på dem så de väger jämt. Det är svårt och jag lyckas inte alltid. Jag tror att för att ge kärlek och energi så måste man tillåta sig själv att få vara värdefull. Det gjorde aldrig jag.

Jag tror att man kan styra sina tankar så att livet blir lättare när det är tungt och  känner längtan efter människor man håller i sitt hjärta. Jag försöker tänka på människor som är långt ifrån mig med en positiv känsla och med värme istället för med känslan av att jag är ensam, då känns det på något vis som om de är nära iallafall. Jag bär dem med mig i mitt hjärta och de är med mig, alltid.

Jag hade en nalle när jag var liten. Han var min vän och trygghet. Jag tog honom med överallt när jag skulle någonstans. han satt på min pakethållare på min lilla blå cykel, låg hos mig i min säng och höll mig trygg. Materiella ting har för mig aldrig haft särskillt stort värde förutom de ting som är kopplade till min trygghet. Mammas rensande hemma när hon mådde dåligt ruckade på den lilla trygghet jag hade. Hon gjorde sig av med mina saker. Det som då var min enda trygghet.

När jag fick en egen bostad så blev det min borg. Där kände jag mig trygg. Jag längtade så efter trygghet att jag länge inte förstod att det stod för att jag inte var trygg i mig själv. Jag tror att om man är tillräckligt trygg i sig själv så kan man vara var som helst i världen och ändå känna sig trygg inom sig. Jag fick uppleva detta när jag reste i Indien och i Thailand. Jag kände eufori. Jag älskade att resa med endast en ryggsäck på ryggen och mina vänner. Jag var trygg. Trygg i mig själv och trygg med dem. Det är en häftig känsla att få uppleva när man större delen av sitt liv har varit och burit på oro. Jag hade alltid tidigare en tvivlan på att jag skulle klara av saker jag tog mig an.

Jag har tackat nej till många många chanser att utvecklas eftersom jag inte har haft tillräcklig tro på mig själv. Jag vågade inte kliva ur min otrygga trygghetszon. Den var ju det enda som var beständigt i mitt liv. Inte ens när människor som stod mig nära trodde på mig så gjorde jag själv det. Jag tackade nej till massor av roliga händelser bla anställningar. Jag vågade inte gå dit, byta miljö. Jag var rädd att inte vara tillräcklig. Idag vet jag vad jag klarar.

Jag ser tillbaka och undrar hur jag kunde tvivla på att jag skulle klara av att ta mig an utmaningar och att ta hand om mig själv. Jag hade ju gjort det hela livet. Det svåra för mig var det som var okänt, nytt och positivt. Undan för undan när jag vågade ta små små kliv utanför min trygghetszon så blev jag säkrare i mitt trevande.

Jag tror på något vis att det som är meningen att det ska ske, det kommer att ske. Jag tror att man i livets olika skeden träffar människor som det är meningen att man ska träffa. Ödet...finns det... Kanske är det tillfälligheter eller så ser man klarare och klarare och drar till sig människor som får en att utvecklas, fyller på en med kärlek och tro på livets underbara ting.

Vad vore livet utan kärlek